Daglig lågintensiv träning bygger resultat

– eller hur man förbereder sig för GöteborgsVarvet med enbart powerwalks

I mer än 50 år har jag tränat regelbundet. Som 10-åring började jag med Arne Tammers “Ge mig en kvart om dagen”. Som 16-17-årig utbytesstudent i USA testade jag amerikansk fotboll och ingick i skollaget på 400 m och 800 m löpning. Lumpen gjorde jag som kustjägare och i 30-årsåldern, som nyutexaminerad idrottspedagog, startade jag ett företag som erbjöd organisationsutveckling baserad på den kunskap som fanns om vad som bygger individuell hälsa och hälsosamma organisationer. Jag blev också ledare i Friskis&Svettis. 

Efter 16 år slutade jag som friskisledare och fortfarande väldigt nyfiken på vad som bygger hälsa påbörjade jag min “löparkarriär”. Sedan dess har det blivit många mil-, halvmaraton- och maratonlopp. Parallellt har jag också fått fler och fler organisationsutvecklingsuppdrag där rörelse och fysisk aktivitet ingår som en strategiskt val av ägare och ledningsgrupper.

Förra sommaren, 60 år fyllda, funderade jag en hel del på hur jag som länge varit en “elitmotionär” skulle kunna fortsätta träna regelbundet utan att slita för mycket på kroppen. Genom en god väns försorg kom jag i kontakt med ett program som heter 16 weeks of hell. Syftet med programmet är tydligt och uttalat, att bygga fysik.

Livet har lärt mig att det behövs starka stödjande strukturer i vardagen för att inte hjärnan tar över för mycket. Hjärnan är bl.a. specialist på att hitta socker och soffor. Det har varit bra för vår arts överlevnad. Att äta när vi hittar mat och spara energi för att snabbt kunna rädda sig från farliga situationer. Men idag när vi inte behöver kämpa för vår överlevnad och där det mesta är serverat så styr vår hjärna oss till allt får stort sockerintag och den hittar alldeles för många soffor. Och då behöver vi stödjande strukturer. Och jag som hjälpt tusentals människor genom åren med olika typer av träningsprogram kände att det skulle vara spännande att följa någon annans program.

Så jag valde att anmäla mig till en grupp som startade den 20 januari i år. Programmet består av tre delar. Powerwalks varje dag. I början 45 minuter och stegrande till 75 minuter de sista veckorna. 84 styrketräningspass på gym uppbyggt på 6×6 repetitioner och vikter anpassade till min nivå. Samt ett väl uträknat kostprogram med en bra fördelning mellan kolhydrater, fett och protein. Dessutom inget socker, inget salt och ingen alkohol.

Jag har sprungit GöteborgsVarvet varje år sedan 2005. De snabbaste tiderna gjorde jag för 6-10 år sedan då jag sprang på ca 1:30. Med ålderns rätt har det gått något långsammare men 2018 hade jag fått till en hyfsat bra träning under våren och sprang då på 1:39:23. I år var det mycket spännande att se vilken effekt lågintensiv träning har. Faktum är att efter en tung hostförkylning i början av november förra året har jag enbart kört powerwalks. Och det funkade. Jag sprang på 1:39:01, alltså 22 sekunder snabbare än förra året.

Under årens lopp har jag träffat många människor som sagt sig inte kunna springa. Och då ofta valt att inte träna alls. Jag har också förstått att många människor idag upplever en ökad distans eller klyfta mellan sin egen förmåga och alla berättelser i tidningar och sociala medier om personer som gör extrema fysiska utmaningar. En del av dem föreläser också om sina upplevelser. Syftet är ofta gott men min spaning är att det för många har paradoxalt nog en negativ effekt. Det är som att det inte är okej att bara jogga ett par km några gånger i veckan eller för den delen att köra powerwalks.

Min farhåga är att min berättelse ovan har denna effekt. Men jag vill visa att även för en i grunden vältränad person så duger daglig fysisk aktivitet. Och att det många gånger hjälper att skapa stödjande strukturer i vardagen. För det är den dagliga fysiska aktiviteten som ger alla positiva långtidseffekter som bättre humör, klarare tankar, bättre beslut, ökad självkänsla och starkare kropp.
– Mikael Mattsson

Lämna ett svar

Stäng meny