Brain Athletics budskap går ut på att beskriva fysisk tränings nytta för vår hjärnhälsa. Allt eftersom har vi plussat på andra delar som kost, gemenskap, utmaningar och stimulerande miljöer och vi vet väl alla ungefär vad som gäller. Ändå är det ju så förtvivlat svårt att leva efter det vi vet. Det är lättare att gå till kylskåpet än att snöra på sig löpskorna, lättare att lägga sig på soffan är att gå den där fina skogspromenaden, ja vet alla vad det handlar om.
Peter Österberg kommer här med en uppföljare till sin förra artikel. Nu försöker han förklara vad motivation är och framför allt hur man kan hitta strategier för att förbättra den. Och så berättar han vad en passivitetstriad är.
Läs och begrunna.
//Kjell
I min förra artikel betonade jag vikten av att regelbundet äta 30 mikronutrienter för att upprätthålla fysisk och mental hälsa (Österberg, 2022). När kroppen & själen är i balans har vi förutsättningar att klara det som brukar kallas “livspusslet” (TCO, 2002). TCO driver tillsammans med PTK och Svenskt näringsliv Arbetsmiljöupplysningen. Där definieras livspusslet utifrån två kriterier, jobb och familj. Tanken är förstås att om detta fungerar, då blir man mer produktiv på jobbet. Jag, och många med mig, anser dock att livspusslet även behöver inkludera fysisk träning. Det hänger samman med vår evolutionära historia som visar att vi är anpassade för att vara i rörelse. Fyndet av Nariokotome boy vid Turkanasjön i Kenya (Brown et al. 1985), som dateras ca 1,5 miljoner år före nutid, visar att det redan då fanns en muskel i nacken för att hålla upp huvudet vid löpning. Under årmiljoner på savannen var löpning ett verktyg för att under timmar jaga villebråd. Det betyder att människan per definition är löpare. Långdistanslöpare. I dagens moderna samhälle, där vi blivit vana vid kontorsstolen och att eventuellt röra oss mellan soffan och kylskåpet för hämta det “det där som du kanske inte borde äta”, har många fjärmat sig från de fysiska aktiviteter som gynnar både fysisk och mental hälsa. Det får konsekvenser. För att ändra livsstil och börja utföra fysiska aktiviteter behöver vi bli motiverade.
Motivation är upplevelse av frisättning av dopamin som förklarar alla typer av beteende, d.v.s. prestation, lärande och kreativitet (Buck, 1985; Locke et al. 1981; Österberg, 2012). De flesta känner upplevelsen av motivation från lusten att gå till kylskåpet för att hämta något gott att äta. Således är det drivkraften att gå till kylskåpet som du behöver överföra till fysiska aktiviteter som t ex. löpning. Det väcker förstås frågan: hur ska man kunna få igång motivationen för en löprunda?
Det kanske bästa sättet är att först skapa sig en generell bild om saken. Det betyder att bekanta sig med forskning om motivation och prestation. Här finns en flora av teorier. Som coach och utbildare inom idrottsrörelsen och senare forskare och rådgivare åt exekutiva chefer, har min utgångspunkt varit Edwin Locke’s och Gary Latham’s Goal setting theory som handlar om hur man påverkar motivation för prestation (Locke & Latham, 1995). Goal setting theory började med en studie av Cecil Mace (1884-1971) som hade en av de första professurerna i arbets- och organisationspsykologi. Studien, som publicerades 1935 bygger på utgångspunkten att mål är kognitiva och avsiktliga. Det betyder att man kan använda mål för att trigga igång motivationen att prestera, lära och kombinera symboliska representationer (vara kreativ). Studiens resultat visar att tydliga mål påverkar prestation i större utsträckning jämfört med att tänka att man ska “göra sitt bästa”. 1964 tog Edwin Locke upp tråden med sin avhandling om intention och affekt.
Målstyrning är del av psykets exekutiva funktioner (EF; Diamond, 2013) som började framträda för ca 200 000 år sedan (Coolidge & Wynn, 2018). EF inkluderar en rad mentala funktioner som aktiveras i hjärnans pannlob. En del av de exekutiva funktionerna är att kunna erfara framtiden – prospektion (Gilbert & Wilson, 2007), där huvudfunktionen är just målstyrning (Szpunar et al. 2014). Tydliga och utmanande mål triggar igång vår motivation att göra olika saker (Locke & Latham, 2002; Railo, 1986; Österberg, 2012). Som exempel brukar jag vid föreläsningar fråga publiken om någon av dem åkt Vasaloppet – 90 km längdskidåkning från Sälen till Mora. Jag väljer sedan ut någon av dem som inte räckt upp handen och frågar om hen kan tänka sig att åka kommande Vasalopp med mig. Responsen är tvåfaldig. Dels en tydligt nej!, dels ett leende.
Nej! är en emotionell-intuitiv respons som bygger på en kombination av upplevelse av nuet och minnen (Kahneman, 2011). Det flesta har sannolikt ingen erfarenhet av att åka skidor längre sträckor och en del tror dessutom att det kan vara farligt. Det blir naturligt att avvisa en så “livsfarlig” propå. Det glada ansiktet skvallrar dock om att personens psykofysiologi reagerat med behag (Österberg, 2001). Det betyder att dennes psyke tror att jag jag tror att hen har kapacitet att genomföra nämnda lopp. Det påverkar något som kallas självtillit (Self-Efficacy; Bandura, 1977), eller som jag brukar säga: – självkänsla på jobbet. Nästa gång den här här personen går in på Stadium eller liknande, kanske för att köpa en Kettlebell eller ett par nya handskar, så är sannolikheten stor att hen kastar ett så kallat getöga mot skidavdelningen. När jag får frågor om löpning brukar jag på samma premisser tipsa om att börja med 10 km. Det ger som regel upphov till ett sus av förfäran och frågan: – är inte det farligt?
Premissen att människan sedan åtminstone 1,5 miljoner år före nutid varit långdistanslöpare innebär att vi har en så kallad predisposition för långvarig kroppsrörelse. Men vår mentala utgångspunkt är inte antropologisk utan sker snarare i presens. Det betyder att tankarna kretsar kring saker som soffan, TV:n och kylskåpet, d.v.s. den triad som ofta håller oss kvar i passivitet. Tanken att springa 10 km utgör en symbolisk utmaning som kan trigga frisättning av dopamin. Det betyder en ökad sannolikhet att man sätter på sig joggingskorna och sticker ut en sväng, bort från soffan, TV:n och kylskåpet. Väl ute kommer den första rundan kanske se ut som följer: 700 meters löpning, 2 km gång. 500 meters löpning, 2000 kilometers gång. Efter ca 1 timme har man klarat halva sträckan och kan vända hemåt med samma fördelning mellan gång och löpning. I träningsdagboken skriver man dock löpning. Med lite tur frisätts endorfiner vilket ger upphov till en upplevelse av välbehag. Det blir ett fint minne. Efter några “löpturer” ökar orken – det blir mindre gång och mer löpning och vips! kommer man kanske under timmen på milen. Det utmanande målet, som triggade motivationen att ta sig ut, har resulterat i en (för individen) topprestation. Fantastiskt!
Målstyrning kan användas på åtminstone två sätt. Dels genom deltagande i beslutsprocesser. Det betyder att man tillsammans pratar igenom hur man ska definiera målet. Det här ansatsen fungerar bra i medlemsorganisationer där alla ska vara med och bestämma. Tänk bordtennisföreningen som diskuterar investeringar i nya bordtennisbord. Att uppleva att man deltar i en beslutsprocess ökar sannolikheten att man känner sig nöjd när besluten blir verklighet. Den andra ansatsen är tilldelning och används med fördel av chefer och coacher. Minns mitt exempel med Vasaloppet. Det ligger något speciellt i att bli tilldelad ett utmanande mål eftersom det uppfattas som att avsändaren har höga tankar om en. Det betyder att en livsstilsförändring från passivitet till aktivitet lättare kommer till stånd om någon utifrån är med och uppmuntrar en att anta utmaningen att vara aktiv. Att söka sig till en gruppgemenskap i en förening handlar inte bara om att få hjälp med målsättningar och teknik, det handlar också sociala aspekter som påverkar välbefinnande.
————————————————————–
Peter Österberg är Fil Dr. psykologi, speciellt om prospektivt tänkande.
2018 – 2021 var Peter Österberg forskningsledare vid Helsingfors universitet, för ett projekt vars syfte var att utforska framtidens matproduktion från ett perspektiv av entreprenöriellt tänkande.
